Mitt viktigaste nyårslöfte 2017

Lite halvt ofärdiga tankar, men eftersom jag inte har något tålamod gällande sånt här så lägger jag ut det direkt ändå. 3 2 1 KÖR!!!

Nu tänker jag bli riktigt personlig här. Men jag tror också att jag talar för många tjejer med det här inlägget så nu skriver jag det. Jag har så länge jag kan minnas beskrivit mig själv som en sucker for love. Och jag är nog det också. Jag tycker något av det finaste som finns är när människor är kära i varandra och jag är den som gottar och "iiiiih":ar mig allra mest i mina vänners kärlekshistorier. Jag vill alltid veta alla detaljer och jag får aldrig nog av att höra fjärilsbeströdda moments mellan mina vänner och deras kärleksintressen. När det gäller mig själv och mina egna upplevelser är det ungefär samma sak, jag kan gå och tänka på och vara lycklig över såna saker i evigheter och jag blir aldrig mättad. Jag älskar kärlek helt enkelt, vilket i sig inte är ett problem.

Jag har alltid tänkt på mitt liv som lite inkomplett utan en partner. Som att självklart spelar alla delar in, som familj och vänner, studier eller jobb, fritidsintressen och aktiviteter. Men att jag är den typen av person där också en kärlekspartner spelar en stor roll för att jag ska känna att just mitt liv är så som jag vill att det ska vara. Och det är inget fel på det tankesättet, många tänker så men att olika saker är den största mest avgörande biten. Det kan vara kanske karriär, djur eller barn. Men för mig har det alltid varit kärleken till en partner och eftersom jag är heterosexuell så har det då alltid handlat om män. Att mitt liv blir komplett först då jag hittat en man, eller kille, att dela min kärlek med. So far so good.

Men nu är det ju också så att vi lever i ett patriarkat och det finns ingenting i samhället som uppstått i ett vakuum fristående från detta faktum. Allting runtomkring oss inklusive oss själva påverkas av den typen av samhälle som vi lever i. Och det samhället har sedan jag föddes som kvinna lärt mig att det viktigaste jag kan få är bekräftelse från män. Hela min existens och mitt värde som människa ligger, enligt samhället, i vad män tycker om mig. Och jag är trött på att leva efter det. Jag är trött på att ha det tankesättet när jag vet att det inte ligger någon som helst sanning i det. Jag har ett värde som människa oavsett vad män har för bild av mig. Så nu tänker jag sluta. Jag tänker lägga av med män 2017.

Missförstå mig rätt, jag tänker inte gå och ändra min läggning (om det ändå hade varit så enkelt) och jag tänker inte gå i celibat. Men jag tänker sluta ge män uppmärksamhet i syfte att få deras bekräftelse tillbaka. Detta innebär att jag bland annat raderar Tinder och kommer sluta göra inviter när jag ser någon snygg kille som jag skulle vilja ta kontakt med. För jag orkar faktiskt inte hålla på längre. Jag orkar inte leka några lekar eller spela några spel och jag orkar inte böja och bända sönder mig själv för den manliga bekräftelsens skull. Jag orkar inte skicka snygga selfies på Snapchat eller köra någon slags "gillar du min bild så gillar jag din"-grej på Instagram. Jag orkar inte ragga mer!

Och nu lär det väl vara någon patetisk snubbe som läser detta och tänker att "det är bara för att du är så ful och säkert aldrig får kuk!". Då kan jag tala om för dig att det är wrong and again wrong. Jag är inte ful och jag har fått min beskärda del av "kuk", och det är precis det som är problemet. Jag är fan less på kuk. Ja, alla män med storhetsvansinne därute; det är faktiskt möjligt. Eller såhär. Jag är inte less på sex eller less på romantiska relationer till män. Men jag är less på det ständiga flödet, eller snarare den energi jag lägger ner i det ständiga flödet. Jag är less på att ge inviter, flirta och sända signaler, oavsett om de besvaras eller inte. Jag är less på att hela tiden känna behovet av att ha kontakt med minst en man som kan ge mig komplimanger och jag är less på att känna att en fest eller utekväll på krogen inte varit lyckad om jag inte "haffat" någon på något sätt. Jag vill inte att såna saker ska avgöras av män, för så ska det inte vara. Jag behöver inte manlig bekräftelse för att vara lycklig. Det gör ingen kvinna. Vi beror inte på män och deras tycke om oss. Vi beror på oss själva.

Från och med nu tänker jag sluta skapa relationer till män förutom vänskapliga. Jag kommer inte ignorera män som försöker ta kontakt med mig, men jag kommer inte heller själv lägga ner någon tid eller energi på att upprätthålla något bara för att få den manliga bekräftelsen. I ain't about that life anymore. Jag vill ta reda på vem jag själv är och bli bekväm i mig själv oavsett hur män ser på eller vad de tycker om mig. Det lär vara lättare sagt än gjort, men jag vill i alla fall försöka. Jag vill vara jag, utan någon innehållsförteckning signerad av The Men of the World™. Jag kommer inte lägga av med sex eller kärlek, men jag vill lägga av med den ständiga jakten på manlig bekräftelse. Jag tänker inte aktivt söka efter det längre, för jag behöver det inte. Värdet på min existens avgörs inte av manlig bekräftelse. Jag vill kunna bekräfta mig själv. Och så är det med det.

Tankar och åsikter | | Kommentera |

Vår fina demokrati

Det här är ett väldigt rörigt inlägg och jag har inte direkt tänkt igenom det, var bara tvungen att få ut det. Har du någon invändning så är det fritt fram i kommentarsfältet, så länge du kommenterar med respekt. Kram.
 
Som allmänt vänsterorienterad inom politiken kan jag ibland få höra att jag är kommunist. Jag vet, oerhört rimligt! Kommunist ser jag verkligen inte som ett särskilt elakt skällsord men jag är heller inte kommunist. Varför jag ibland blir kallad det antar jag har att göra med att jag inte tycker att individens frihet är det absolut viktigaste som finns. Inte när den inskränker på andra männskliga rättigheter. Någons så kallade "frihet" kan mycket väl leda till någon annans död. En lagstadgad frihet vi har i Sverige är yttrandefriheten, en grundlag som skapades för att verka mellan staten och folket. Yttrandefrihetsgrundlagen går ut på att alla människor ska få säga vad de vill utan att hindras av staten. Men som tillägg har vi lagar som gör vissa saker olagliga att säga, t.ex. saker som faller inom "hets mot folkgrupp", som är ett straffbart brott. Yttrandefrihetsgrundlagen fungerar så att staten inte har rätt att hindra dig från att säga vad du vill, även om det är brottsligt, men du kan fortfarande bli straffad för det i efterhand. För att dra det hela enkelt. Yttrandefrihet är en grundsten för att kunna bygga en så fin demokrati som vi har här i Sverige.
 
Men det finns något som länge gått och skavt inom mig. En fundering som vuxit sig större och större de senaste åren, när jag bevittnat det politiska klimatet i Sverige. Hur långt är vi egentligen beredda att gå för att skydda den här demokratin? Vi har partier i riksdagen som är, i princip, uttalade rasister. Borde de få sitta där? Borde det inte vara straffbart att vara rasist? Jo, det borde det. Och egentligen är det det. Eller ja, du får sitta hemma och vara hur mycket rasist du vill, så länge du inte uttrycker dina rasistiska åsikter verbalt eller fysiskt då du kan bli straffad för det. Eller borde bli straffad för det, hur ofta det faktiskt händer i förhållande till hur mycket rasism som sker går att diskuteras. Hur kan då detta parti få sitta kvar? Jo, för att vi lever i en så fin demokrati.
 
Jag tycker att demokrati är bra. Jag förstår att Sveriges demokrati är en av världens bästa. Jag är inte kommunist, men jag vet inte heller vilket ord jag ska använda mig av för att beskriva min politiska ståndpunkt på skalan. Jag är feminist, antirasist, allierad till grupper såsom HBTQ- och funkispersoner. Jag är generellt sett vänster. Och jag är för demokrati och yttrandefrihet. Men jag vet inte hur långt jag är beredd att låta saker gå. Jag vet inte om jag är beredd att låta ett rasistiskt, HBTQ-fobiskt och kvinnohatiskt parti sitta i riksdagen bara för att skydda den fina demokratin. Jag tycker inte att det är en demokrati när yttrandefriheten har blivit något som hotfulla grupper använder sig av för att skrämma och begränsa andra människor baserat på kön, hudfärg, etnicitet, läggning, fysisk eller psykisk funktion. Jag tycker inte att det är en demokrati när den missbrukas så till den milda grad att massvis av människor inte kan utöva den. För det är precis vad som händer. En del människors frihet blir andra människors död.
 
Jag känner mig bara så jävla uppgiven. Jag har ingen omedelbar lösning på detta. Utbildning är en väg att gå, en väg som vi självklart borde ta. Men den vägen tar tid, tid som människor inte har. Vi behöver något mer, något drastiskt, men jag förstår att det är svårt. Jag förstår att det är nästintill omöjligt att dra konkreta gränser. Vad som ska vara okej och inte. Vi har ett rättssystem, men det är alltför ofta som det inte fungerar. Vi har lagar som säger att rasism och sexism är olagligt. Men det är sällan någon som får ta konsekvenserna. Dessa förtryck bland andra lever fortfarande hos oss. De utövas hemma, i skolan, på arbetsplatser, i offfentliga rum. I riksdagen. Folk vet om det här. Men varför händer inget? Varför sker ingen förändring? För att vi måste ta hänsyn till demokratin. Demokratin som tänjs och vrids på så att farliga människor får mer plats än andra. Demokratin som låter nazism frodas samtidigt som alla spelar förskräckta över och frågande till hur Förintelsen kunde hända. Demokratin som skapar frihet för vissa och lidande för många andra. Vår fina demokrati.
Tankar och åsikter | | 3 kommentarer |
Upp